Relationer och Sanning….

Det här blir en fortsättning eller lite fördjupning i vår livsvandring med relationer och umgänge.

Under min tid som bilskollärare använde jag ofta en bild som eleven i bilen och i teorisalen skulle förstå, när det gäller att titta långt fram för att kunna planera sin körning rätt och inte bli överraskad av något skeende och bli distraherad så att en olycka skulle ske!

Så här brukade jag säga: ” Tänk dig att du är ute och cyklar på en grusväg och lite längre bort ser du en stor sten på vägen. Den där ska jag inte köra på tänker man direkt och så fixerar man blicken på stenen! Vad händer – jo det man tittar på styr man omedvetet mot, och plötsligt kör man på stenen och i värsta fall kör omkull! Ja men det var ju det jag skulle undvika!!?? Ja – just det, – men vad jag då berättade för eleverna var att det gäller att ALLTID ha blicken fästad på målet, som i detta fall är där borta där vägen försvinner! Det man ser mellan fordonet man sitter i/på och vägens synliga slut måste hela tiden registreras av ögonen och sinnet men man får inte fastna med blicken på något delmål eller som i detta fall en sten!

Ja – så här kan det bli i våra liv här på jorden – de omständigheter vi möter gör att vi koncentrerar oss på tillfälliga delmål som vi själva drabbas av och vill lösa på vårt eget vis! Det är bara det att då glömmer vi vad vårt huvudmål är! Just det, – vad är ditt huvudmål här i livet!?

Jag måste nog erkänna att det för mig har funnits gånger när jag blandat ihop delmål i livet med ”huvudmålet”, och det har inte blivit som jag tänkt de gångerna! För mig är ”huvudmålet” Gudsgemenskapen i Evighet! Det var lååångt bort, tänker nog många av er som läser det här!

Men du – glöm inte att Evigheten är Här och Nu! Hur då? – Jo var och en som är Född på Nytt – är på grund av Yeshuas uppståndelse och att Han är hos Fadern, som det står i Efesierbrevet;  ”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Messias Yeshua, (Ef. 2:6) Alltså är vi mitt i det som vår älskade Gud och Fader har tänkt för oss redan här och nu, även om vi inte ser allt ännu tillfullo, – så är vi som är Födda på Nytt, av och genom Yeshua, insatta i det Eviga Livet!

Du, se till att du inte missar det!

Men nu tillbaka till bilden om stenen på vägen! Så här har vi det ofta – ja allt för ofta i våra egna liv mitt i vardagen. Låt mig utveckla problematiken lite grand. Tänk dig att du just har kört på stenen och ramlat omkull med din cykel och gjort dig illa med skrapsår på knän och händer, och du blir sittande på vägen och jämrar dig. Då kommer det ännu en cyklande och ser ju dig där på vägen och det går likadant för denna person – kör rakt på din cykel som han/hon försöker undvika! Så blir det en till och en till – tills det inte går att att sig förbi på vägen på grund av att det är sååå många som kör ikull där! Alla sitter de nu tillsammans med dig och pysslar om sina blessyrer och ömkar sig eller irriterat bråkar på dig eller någon av de andra som de tycker är orsaken till deras olycka! Man skyller på det ena efter det andra och till sist blir det du som var först som får skulden och vad gör du då!? Jo du skyller på stenen! Sedan letar man reda på stenen och sätter sig ner och begrundar den hur den ser ut och varför låg den där eller det är ju en fin sten. Plötsligt blir Stenen mera intressant än skrubbsåren och trasiga cyklar!

Det där sista var väl lite magstarkt kanske, – men ändå!? Överdriver du inte lite väl mycket nu Christer, är det många som tänker, eller hur!?

Ja – Ja -Ja, det är sant, men med den anledning av att jag vill visa på, hur det egentligen går till i vår vardag.

Jag har flera exempel på liknande upplevelser, både i det profana och det ”religiösa” livet, för de hänger ju ihop liksom!

Så nu tar vi något exempel ur livet i vardagen.

För många år sedan när jag var ganska nybliven pappa hade jag skaffat mig en större bil med V-6 motor och härliga utrymmen – ja perfekt familjebil tyckte vi. Det var bara det att den hade något fel på elsystemet: jag började kolla vad det kunde vara  och pratade med några mekaniker som kunde den här biltypen. Jag fick tipset att det var säkringsdosan som var felkonstruerad och det bästa var att lämna in den på verkstad för att få det åtgärdat.

Men jag insåg att jag inte skulle ha råd med det – det är dyrt med elreparationer på verkstäder och det var det ju redan på den tiden.

En bekant till mig berättade om en kille som var bilelektriker och som var kristen, som säkert skulle kunna hjälpa mig. Jag kontaktade honom och han ställde upp bara jag fixade en ny bättre säkringsdosa, och det gjorde jag på en gång. Jag föreslog att vi skulle ta det i mitt garage men han ville göra det ute på gården där han bodde.

Där stod vi och kopplade bort kabel för kabel och anslöt dem i samma ordning i den nya säkringsdosan. Det tog ett par timmar men det gick bra och så var det dags för provtur. Jag satte mig bakom ratten och han hoppade in på passagerarsätet. Jag satte på mig säkerhetsbältet men det gjorde inte han – så jag sa till honom, men då sa han att det inte behövdes, så jag sa till honom en gång till!

Då sade han att han hade sitt säkerhetsbälte ”där uppe” och pekade mot taket i bilen. Jag bad honom förklara vad han menade och då sa han att det var Gud som var hans säkerhetsbälte! Jag förklarade för honom att bältet är för avståndet mellan sätet och framrutan om det skulle hända något, en tvärbromsning eller liknande. Han fasthöll att det inte behövdes för Gud var hans skydd! Här var jag tvungen att ta i på allvar med den unge mannen, och jag sa till honom att Gud är inte vår springpojke – utan vår GUD! Det du och jag kan och ska göra själva, gör inte Gud åt oss!       Han tog på sig bältet och allt funkade perfekt i bilen! Jag tackade och ersatte killen för arbetet och sedan skildes vi!

Ja som du ser så hänger det ”profana” och det ”religiösa” ihop, mera än vi tror och vi rör ihop det för oss i våran iver att ha det bra med Gud.

Ännu ett exempel.

Som nyomvänd Jesusefterföljare var jag med om flera möten med människor som hade kört på ”stenar” i livet. Jag ska berätta om en eller ett par sådana möten. Jag började gå i en liten pingstkyrka i en mellansvensk stad och stod med bland de ungdomar som var med i ”kyrkan” och sjöng en söndagskväll. Då fick jag se en ung kille som satt på tredje bänken bakifrån sett och han såg ensam och blyg ut.

Jag hörde liksom en röst inom mig säga  – ”gå ner och prata med honom”  – men jag tänkte ”jag är ju inte ens med i den här kyrkan”!

Ännu en gång kom den där inre rösten – ”gå ner och prata med honom”!

OK, – jag gick ner till honom, hälsade och presenterade mig, – då började han gråta så jag satte mig ner hos honom och efter ett tag berättade han att han bestämt sig för att ta livet av sig om ingen kom och hälsade på honom i den här kyrkan. Han var nyinflyttad i staden och hade fått arbete på den stora industrin. Han bodde på industrins ungkarlsrum och det var bara fylla o bråk där sade han.

Vi bad tillsammans och han fick förnya sitt  Jesuefterföljande han också. Vi blev goda vänner och hängde ihop i flera år.

Ett livsöde med ”ensamhetsstenen” som tyvärr drabbar oss många gånger, – men det finns möjligheter att resa sig upp och ta sikte på huvudmålet igen, och det gjorde vi tillsammans.

Som jag har förstått det, så handlar sanning i relationer om att vara ÄRLIG inför GUD vår Skapare och inför varandra! Men det är som jag sagt tidigare, svårt att vara sann när det blir jobbigt och så har vi ingen att prata med i vår närhet. Då blir ”stenen” det som vi fixerar blicken på och då blir det kaos för oss. Det kan ju vara så att Gud låter oss hamna där för att vi ska börja söka Honom och hans vilja först. Med andra ord fästa blicken på målet för vår livsvandring, – Gemenskapen med Gud vår Skapare och vad han har för plan – uppgift för oss!

Det finns många olika ”stenar” på vår livsväg och flera sådana är vårt andliga sökande, som ofta tyvärr leder oss in i den ena galna religiösa galenskapen efter den andra. Även här måste jag ta några exempel ur mitt liv. En ”sten” kan vara att vi inte förlåtit någon som vi av en eller annan anledning blivit sårad av eller vi har sårat någon och inte gjort upp med varandra, kanske på grund av att det var så jobbigt!

Det på minner mig om en liknande händelse i mitt eget liv, närmare bestämt i tonåren, jag var nog kring 16 år! Jag hade fått jobb i en på posten i en mellansvensk stad och bodde i ett hyresrum på en folkhögskola. Där träffade jag en flicka som var elev på skolan och klasskamrat med en nära släkting till mig. Jag blev störtkär i denna flicka som var några år äldre än jag och det sågs inte med goda ögon från min nära släkting, som framförde det till rektorn på skolan och hon blev tillsagd att sluta träffa mig annars skulle hon kanske inte få fortsätta på skolan. Jag var fruktansvärt upprörd över detta och när hon skulle åka hem till sitt föräldrahem över julen så sade hon med sorg upp vårt förhållande! Det här tog knäcken på den unga tonåriga pojken och jag bestämde mig för att avsluta mitt liv.

Eftersom jag jobbade på posten kunde jag tågtiderna och jag visste när expresståget skulle passera den lilla förortsstationen fem minuter före 24.00! Jag gick nerför trapporna och längst ut på perrongen där jag stod och väntade att tåget skulle komma. När tåget dök upp så gjorde jag mig beredd att hoppa, men just då så hörde jag en röst som sa – ”Christer – vad gör du här?” så jag vände mig om och då stod hon där, den där flickan som skulle vara hos sina föräldrar i Norrland! Jag sa hennes namn och hon tog min hand och vi gick tillsammans mot trapporna jag kommit ner på, – just då dånade expresståget förbi oss! Vi gick tillsammans uppför trapporna och ut på gatan mot skolan, då plötsligt lämnade flickan mig och försvann in i en skogsdunge. Jag ropade hennes namn flera gånger, men hon var borta.

Jag skyndade till skolan där jag gick in i hallen där det fanns en telefon och ringde upp till hennes hem i Norrland. Hennes pappa svarade med irriterad röst, – 00.35 och undrade vad det var för en tok som ringde så här dags på natten! Jag bad om ursäkt flera gånger och bad att jag skulle få tala med hans dotter och att det var viktigt! Tillslut gav han med sig och hämtade henne till telefonen och när hon svarade med sitt namn hängde jag upp telefonluren i klykan och rös till, allvarligt skakad! Jag hade blivit räddad av en ängel! Det var den enda förklaring jag kunde komma fram till där i min ensamhet! Det tog trots denna skakande upplevelse, åtta kringelkrokiga år på den breda vägen innan jag vände om och kom tillbaka på den smala vägen som leder till Livet  – Yeshua/Jesus, och återfick Gemenskapen med min Fader.

Övergiven och ensam (”stenen”) i tonåren i en främmande stad och inga vänner att vara med, så hamnar man lätt i självömkan och livsleda! Det finns en som inte vill att du och jag ska fullfölja våra liv och det är Satan den onde själv, för om vi lyssnar till hans ”ömkan” så går vi evigt förlorade och det är hans avsikt, att du och jag ska missa huvudmålet, – Gudsåterkopplingen genom vår frälsare Yeshua/Jesus!

Man skulle kunna säga att vi är alltid på väg, men vilken väg går du på? Det finns egentligen bara två vägar, den ena är: ”Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;” och den andra är vägen är: ”den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den”. Det är Yeshua/Jesus som säger det i slutet av Bergspredikan. (Matt. 7:13-14) Du, – kom ihåg det jag sa i tidigare inlägg, Yeshua/Jesus sade ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”. När du kommit in på den vägen kan du sjunga med i den här sången. Så här är texten för dig som inte kan spela upp sången!

1. Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det vi kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta åren som jag nu har framför mig.

Kör. Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa
taget  om detta osynliga land som kallas himlen.

2. I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand,
att få möta Herren ansikte mot ansikte.

3. Om nu Gud är en lögn har jag svårt att se min väg meningsfull,
livet är då ren fåfänglighet.
Men jag tror på den man som blev korsfäst för Kärlekens skull.
Du vet graven som blev lämnad, som blev funnen tom.

Slutkör. Så vad du än gör, vad du än tar dig för,
ska du aldrig släppa taget om denna osynliga hand
som Herren sträckt dig.